Annons

Lycka!

Charlotte Perrelli

Jag tar mod till mig och känner att jag måste bli lite personlig…

Det är så mycket som hänt i mitt liv den senaste tiden och jag har inte vetat var och när man ska berätta och hur man lägger upp saker och ting. Men när ni läser det här så kommer ni i alla fall förstå att jag är inte mycket för att deppa just nu…

Alla som har gått igenom en personlig livskris vet att det tar tid att läka. Jag tyckte att jag tog god tid på mig när jag väntade i fyra år med att våga träffa en ny människa. Hade jag inte träffat rätt så hade jag aldrig vågat. Någonstans långt inne kände jag tidigt att det här skulle förändra mitt liv..jag var rädd, enormt rädd för att gå på en nit igen. Jag kände att jag visste inte om jag skulle våga gambla med ett krossat hjärta, skulle jag orka med det efter allt som varit och som jag gått igenom?

Den där känslan av att inte våga, den är gräslig…den ligger egentligen inte för mig men nu var den så stark. Man väger för och emot. Att gå in i en ny relation när man inte bara har sig själv att tänka på utan främst sina barn..Och att sedan inte kunna göra det i avskildhet utan under en lupp gör det inte enklare. 

Alla som har gått igenom en skilsmässa vet att det någon gång är skitjobbigt. Man kan tycka att ”idag är en bra dag” eller att ”idag suger allt och jag önskade att jag aldrig hade stigit upp ur sängen”. Känslorna pendlar liksom humöret och man får ta små steg för att orka med. För mig blev det för mycket. Jag hade precis turnerat runt i 17 olika länder i Europa på 4 veckor i samband med Eurovision och tillslut bara stupade jag, bubblan sprack och jag klappade ihop. Jag låg i flera veckor… det är en lång historia och en dag kommer min självbiografi där jag kommer berätta allt det som det bara spekulerats kring. Det mesta finns nedskrivet och ligger väl förvarat på en hårddisk i ett bankfack;) 

Nu har jag lyckats träffat en stabil människa som är enormt verbal, har humor, ett stort varmt hjärta, som är framåt, händig, snäll mot mig och mina barn, positiv …( skulle kunna skriva superlativ här tills inlägget var fullt…;) och som dessutom älskar mig? Helt overkligt.. Mina tankar snurrade fram och tillbaka i vår inledningsfas, Om jag skulle våga ge mig in i en ny relation så gjorde jag det med hull och hår, det visste jag..så funkar jag, har aldrig varit mellanmjölk. Av el på, det är jag på gott och ont. 

Jag bestämde mig för att våga tro på sann kärlek igen och jag är så tacksam för att jag blev vägledd så rätt. Jag hade glömt bort hur det kändes när man vill vakna med en människa man älskar varje dag, när man är rädd att förlora någon (pratar såklart om en partner, barnen brinner hjärtat för hela tiden..) när man tittar på någon man älskar och nästan börjar gråta…

Något av det som har slagit mig är att jag älskar att leva igen, på alla plan. Allt jag redan har upplevt vill jag göra om med Anders och allt det jag missat vill jag också göra med honom. Jag trodde att vissa saker bara var unika första gången, men ack så fel jag hade…det känns så mycket starkare nu. Kanske för att jag hade slutat tro, för att jag trodde att jag aldrig någonsin skulle få uppleva det igen och innan så tog jag det för givet, kanske för att jag var yngre? Jag upplever något jag aldrig varit med om tidigare och jag känner att det speglar mig i allt jag gör. Jag tar lite lättare på saker, jag går genom livet med ett leende på läpparna även de dagar som är lite tråckliga…Jag känner mig så enormt tacksam.

Jag skriver det här mest för att ge lite hopp till alla er som var precis som jag innan. Som jobbade, tränade, hämtade barn på förskolan eller på skolan och sedan åkte hem, vek tvätt och rensade ogräs i rabatten. Det finns någon där ute för alla…jag trodde inte på det men en dag så stod han där och nu förgyller han varje minut av mitt liv.

Nu ser jag fram mot ett nytt, lyckligt liv tillsammans med Anders. En del av mitt liv har jag lagt bakom mig och ett nytt väntar. Jag tror att det här är FOR LIFE, med allt vad det innebär;)

 

Annons